 |
Grupp C-racing 1982 – 1993- Uppgång och fall -Del 2: De första åren - Porsche dominerar (1982 - 1983) |
 |
1982 - Lancia, vinnare utan poäng
Vid säsongsstarten 1982 fanns endast ett fåtal godkända
Grupp C-bilar. Från IMSA-mästerskapet fanns Lola T600 Chevrolet,
Ford Mustang Turbo och March G som klarade det nya reglementet, i Europa
fanns Rondeau M382 som vunnit Le Mans 1980. 
Tre stora tillverkare blev omedelbart intresserade av det nya reglementet. Porsche som modifierade sin dubbla Le Mans-vinnare 936, till en täckt version kallad 956. I bilen satt motorn från deras Grupp 5-bil Porsche 935/76A, en 2649 cc DOHC-motor med dubbla turbo. Ford ställde, genom Zaakspeed Racing, upp med sin nya modell Ford C100, med en Cosworth V8 på 3955 cc utan turboladdning. Och det hel-Brittiska Nimrod visade upp sin Nimrod NRA/2C med en Thickford V8 DOHC 5340 cc utan turboladdning från Aston Martin.
Cesare Florio från den regerande världsmästaren Lancia, hade ingen bil alls att ställa upp med i Grupp C, sen deras Lancia Beta Montecarlo var utvecklad enligt Grupp 5-reglementet och den alldeles nyutvecklade Lancia LC1 var en öppen prototyp enligt Grupp 6-reglementet. Den nya LC1-bilen, med sponsring av Martini, som använde sig av 1425 cc L4-motorn från Beta Montecarlon, fick ställa upp och tävla i Grupp C, men tog inga poäng under säsongen då den endast tilläts tävla i en egen klass.
Första årets mästerskap bestod av åtta tävlingar, men eftersom antalet deltagande Grupp C-bilar var litet – vid Nurburgring 1000 km startade endast åtta Grupp C-bilar av det totala startfältet av 71 bilar – räknades endast poängen för de fem första tävlingarna. Utan handikapp av de nya bränslerestriktionerna kunde Lancia, med sin LC1 ge Porsches fabriksteam en bra match med tre klara vinster: På Silverstone 6-timmars, Nurburgring 1000 km och Mugello 1000 km. Men, som sagt, i en egen klass och tog därför inga poäng.
Porsche
vann fyra tävlingar med sin nya, Rothmanssponsrade 956: 24-timmars
på Le Mans (Porsches sjunde seger där de tog 1-2-3 med två
Amerikanska IMSA-GTX Porsche 935 på de efterföljande platserna),
Fuji 6-timmars och Brands Hatch 1000 km. Även om Rondeau M382 bara
lyckades vinna en tävling, Monza 1000 km, tog den hem andraplatsen
i mästerskapet endast fem poäng efter Porsche. Nimrod slutade
trea i mästerskapet med sin Nimrod NRA/2C Aston-Martin. De tog en sjätteplats
på Silverstone, en niondeplats på Brands Hatch och en elfteplats
på Spa. Zaakspeeds Ford C100 nådde tredje- och fjärdeplatserna
på Brands Hatch och sjunde på Silverstone. Lola T600 Ford, en
Grupp C-version av den IMSA-klassade T600, tog bara en topp-tio-placering
under säsongen, en sjundeplats på Brands Hatch.
Den hårda kampen mellan fabriksteam som Porsche, Lancia och Ford inom endurance-racingen lockade tillbaka den breda publiken som sedan 7 långa år saknats på tävlingarna. Även om det var långt ifrån lika mycket publik som under de gyllene åren på sextiotalet, och inte heller i nivå med intresset under det tidiga sjuttiotalet, så var den Europeiska publiken återigen, tack vare Grupp C, intresserade av sportvagnsracing och inte enbart av Formula 1 och Rally, som under de föregående åren.
1983 - Lancia har stora problem och Porsche vinner
mästerskapet
1982 var övergångsåret då före detta Grupp 6-bilar
tilläts delta i de stora långloppen. Från och med 1983
var inte dessa bilar längre tillåtna att delta. För Lancia
betydde detta att de måste ta fram en ny, täckt, Grupp C-variant
av deras LC1. Arbetet med den nya bilen startade redan under mitten av 1982.
Ett stort problem var att motorn måste klara Grupp C-reglerna som
sa att den måste vara använd av en Grupp B-bil. Men betaversionen
av Montecarlos motor utvecklade inte tillräckligt med hästkrafter
för att vara konkurrenskraftig med Porsches 956 med sina 600 hästkrafter.
Lancia saknade en produktionsmotor tillräckligt stor för att basera
en tävlingsmotor på, vilket tvingade dem att vända sig till
andra leverantörer. Eftersom Lancia ägdes av FIAT kunde de vända
sig till en annan biltillverkare inom koncernen, Ferrari. Ferrari lät
Lancia använda den nyutvecklade 3-liters, 4-ventilers, V8:an utan turbo
som tagits fram till Ferrari 308 GTBi 1982. Cylindervolymen på motorn
minskades till 2,6 liter och två stycken turboaggregat monterades
för att få tillräckligt med kraft och ändå uppfylla
bränslekraven. Cylindervolymen valdes för att motorn skulle kunna
användas även i den nordamerikanska CART-serien. Motorn, med initialt
650 hästkrafter, monterades på en Hewland femstegs, manuell växellåda,
vilken byttes ut mot en Abarth-låda 1984. chassiutvecklingen delades
mellan Abarth och Dallara, två Italienska racingbilföretag med
anor. Den senare av de två stod för utvecklingen av monoquocen
i aluminium och karosseridetaljerna i kevlar och kolfiber. LC2 hade stora
öppningar för kylluftintag i mitten av fronten precis som LC1
hade, till skillnad från den samtida Porsche 956 som tog in all sin
kylluft från sidorna och bakom cockpit. Luften leddes även genom
sidorna till turboaggregatens intercooler. Intag för bakbromsarnas
kylning togs in från sidan på karossen, precis bakom dörrarna.
På bakänden monterades en pontonliknande konstruktion på
flyglarna för att bära upp den stora bakvingen. Den ny bilen,
som led av alla möjliga barnsjukdomar, var färdig före den
första deltävlingen i 1983 års FIA Endurance World Championship.
Att
Zakspeed sålt sin Ford C100 till ett privatteam (Peer Racing), att
Rondeau – tvåa i Världsmästerskapet året innan
– bara var intresserade av Le Mans och att Lola T610 Ford och Aston
Martin inte längre var intresserade av att fortsätta, skapade
stora problem för FIA som var oroliga för att det nya mästerskapet
skulle bli totalt dominerat av Porsche och att publiken, av den anledningen,
skulle tappa intresset efter ett par tävlingar. FIA försökte
därför få fart i mästerskapet genom att samtidigt skapa
ett Endurance World Championship för Grupp B-bilar (man tänkte
sig en kamp mellan ett antal privata BMW M1 och Porsche 930). Under säsongen
ställde inte mindre än 22 olika Grupp B-bilar upp: 11 Porsche
930, 5 BMW M1, 3 Porsche 924 Carrera GTS, 2 Porsche 928S, 1 Opel Ascona
400 och en De Tomaso Pantera.
Av dem ställde George Memminger och Edgar Dören upp med sina Porsche
930 i fem av de sex deltävlingarna och Charles Ivey (också i
en Porsche 930) ställde upp i fyra deltävlingar. Bmw M1:orna ställde
upp i fyra tävlingar anmälda av Jürgensen GmbH och Jens Winther.
I avsaknad av andra populära tävlingsbilar än Porsche 956 och Lancia hoppades FIA på att före detta Grupp 5-supportrar skulle besöka tävlingarna i Endurance World Championship istället. Vid tävlingarna på Fuji-banan i Japan deltog dock inte Grupp B-bilarna. I rädslan över att tappa publik gick FIA ännu ett steg längre och skapade ett mästerskap för så kallade “Grupp C Junior-bilar”, senare omdöpt till C2. Där tilläts bilar som vägde över 700 kg, men som inte drog mer än 330 liter per 1000 km delta. Ett flertal Privata team anslöt sig till den nya klassen, bland dessa det före detta Lancia-teamet Jolly Club som nu valde – precis som Vesuvio Racing – den turboladdade Alba AR2 1,8 L4 på 1800 cc, Manns Racing valde Mazdas Vankelmotordrivna Harrier RX83C, Mazdaspeed ställde upp med sin 1.3 rotary Mazda 717C, Hubert Streibig presenterade sin 2.2 Stehmo SM01 BMW och det Japanska teamet Alfa Club Racing deltog i Fujis 1000 km-tävling med sin March 83G Nissan. Grupp C junior intresserade aldrig riktigt den breda publiken då de inte hade den minsta kännedom om de bilar som ställde upp i klassen.
Porsche tog, föga förvånande, hem mästerskapet 1983. Man kan tala om en hel armada. Bortsett från de två (på Le Mans tre) fabriksporscharna i Rothmansteamet som totalt hade 5 bilar till sitt förfogande, chassi 003 (använd två gånger), chassi 004 (använd vid en tävling och tre kvalificeringar), chassi 005 (använd vid sju tävlingar av Jacky Ickx och Jochen Mass), chassi 008 (använd en gång) och chassi 009 (använd fyra gånger av Stefan Bellof och Derek Bell), så ställde inte mindre än elva privata team upp med Porsche 956:or. Kremer Racing deltog i fyra tävlingar med chassi 101, John Fitzpatrick i sju tävlingar med chassi 102 och två gånger med chassi 110, Preston Henns tre gånger med chassi 103, Joest Racing (en del gånger tillsammans med Sorga) sex gånger med chassi 104 och 105, Richard Lloyd Racing sju gånger med chassi 106, Trust Racing team från Japan en gång med chassi 108, Obermaier Racing fem gånger med chassi 109, Brun Motorsport två gånger med chassi 111 och Matsuada Collection en gång med chassi 112. Till denna armada av Porsche 956 – till och med större än den armada med Porsche 917 som ställde upp 1970-71 – tillkom Kremer med två Porsche CK5 (ombyggda Grupp 5-bilar) som ställde upp i fem tävlingar, samt Joest Racing med en Porsche 936C (en takförsedd porsche 936) som ställde upp i fyra tävlingar. Denna armada av Porsche hade endast två Fabriks-Lancior LC2 och en takförsedd Lancia LC1 som direkt motstånd vilket inte var en direkt jämn kamp, i alla fall inte i jämförelse med Ford-Ferrari-kampen under sextiotalet, Porsche-Ferrari-kampen i början av sjuttiotalet, eller Matra-Ferrari-kampen under 1972-73. Då hade båda parter börjat säsongen med samma antal potentiella vinnare, nu såg Porsche ut att kväva allt motstånd.
De sju deltävlingarna i World Endurance Championship 1983 blev en enda lång parad av Porsche 956:or. På Monzabanan tog de hand om de sju första placeringarna, på Silverstone de sex första placeringarna, på Nurburgring de fyra första placeringarna, på Le Mans de åtta första placeringarna plus den tionde (det var för övrigt Porsches åttonde vinst i Le Mans), på Spa tog de de fem första placeringarna, på Fuji de sex första placeringarna och på Kyalami de sju första placeringarna bortsett från andraplatsen som gick till en Lancia LC2. Av de sju deltävlingarna vann Fabriksstallet, Rothmans, alla utom den första. Derek Bell och Al Holbert vann tre tävlingar och tog en andraplats, Jacky Ickx och Jochen Mass vann två tävlingar, kom två i tre och på tredje plats i en, Vern Schuppan och Al Holbert vann med tredjebilen i Le Mans 24-timmar. Av privatteamen vann Joest Racing den första deltävlingen och tog till slut tre pallplaceringar, Lloyd Porsche tog en pallplats och slutade topp-nio i sex av de sju tävlingarna de ställde upp i, Fitzpatrick tog en pallplacering och slutade topp-sex i fem av tävlingarna, Obermaier Porsche tog tre fjärdeplatser och en sjundeplats, Trust Racing Team tog, i den enda tävling de ställde upp i, tredjeplatsen, Kremer Racing tog tredjeplatsen på Le Mans och en femteplats på Silverstone, Brun Motorsport ställde endast upp i två tävlingar och tog en fjärde- och en sjätteplats.
De nya Lancia LC2 var snabba (på Monza 1000 km-tävlingen tog man pole position) men hade två stora problem. Pirellidäcken passade inte till den hjulupphängning man hade och bränsleförbrukningen var för hög. Cesare Fiores tog en andraplats (på Kyalami), en sjätteplats, sjunde- och elfteplats på Spa och en niondeplats på Monza. Den takförsedda Lancia LC1 som kördes av Scuderia Vesuvio tog en femteplats på Nurburgring och en åttondeplats på Monza.
Av de övriga Grupp C-bilarna bland topp tio fanns Nimrod Aston Martin (sjundeplats på Spa), Sauber C7 BMW (två topp-tio-placeringar), March 83G Nissan (en sjundeplats) och URD C81 BMW (tog en tiondeplats). Av Grupp C Junior-bilarna var det bara Alba AR2 och en Japansk bil som placerade sig inom topp-tio. Alla övriga topp-tio-placeringar gick till Grupp B-bilar. BMW M1 tog fyra topp-tio-placeringar (en åttonde-, en nionde- och två tiondeplaceringar), Porsche 930 tog fyra (en sjunde-, en nionde- och två tiondeplaceringar), och Porsche 924 tog en åttondeplats.
Porsche vann, som sagt, Endurance World Championship även 1983, 68 poäng före Lancia och 96 poäng före Nimrod och March som båda fick ihop 4 poäng under säsongen. I Grupp C Junior vann Alba AR2 Giannini med tre klassvinster. Bland dessa var dock ej Le Mans som vanns av Mazda 717C. I grupp B vann BMW fyra av de sex deltävlingarna, men Porsche tog hem mästerskapet med två poängs marginal trots att man bara vunnit två deltävlingar.
1983 kördes också ett European Endurance Championship med åtta deltävlingar. De fem första var de Europeiska tävlingarna i FIA World Endurance Championship. De tre sista var Brands Hatch 1000 km, Imola 1000 km och Mugello 1000 km. Rothmans fabriksstall deltog endast i den Brittiska deltävlingen och slutade tvåa och trea efter John Fitzpatricks Porsche 956 med chassi 110. Här tog också en av de tre Lancia LC2 hem fjärdeplatsen före tre andra Porsche 956 och en Porsche 936C som kördes av Joest Racing.
På
Imola tog Alessandro Nannini pole position och ledde tävlingen till
sista varvet, då hans Lancia LC2 fick tekniska problem. Eftersom det
tog mer än femton minuter för honom att ta sig runt det sista
varvet diskvalificerades han (kom i mål som fjärde bil). Dessbättre
för Cesare Florio tog hans andra fabriksbil, körd av Teo Fabi
och Hans Heyer, hem tävlingen före fem privatanmälda Porsche
956 (Fitzpatrick, Joest, Lloyd, Obermaier och Joest igen), så Lancia
LC2 – som förbättrades mycket under säsongen –
kunde ta hem sin första seger. Sivana teamet med sin takförsedda
Lancia LC1 tog hem en åttondeplats.
Vid den sista tävlingen i det europeiska mästerskapet, på Mugello, tog Riccardo Patrese och Alessandro Nannini i fabriksteamets Lancia LC2 hem andraplatsen efter Joest Racings Porsche 956 med Bob Wollek och Stefan Johansson som förare. Efter dem kom fyra andra privatanmälda Porsche 956 (Lloyd, Fitzpatrick, Obermaier och det nya teamet Schornstein, som köpt Joest Racings Porsche nr 105). Sivana med sin takförsedda Lancia LC1 tog en sjundeplats.
Förutan Lancias fabriksbilar hade Grupp C-racingen 1983 endast blivit en enda monoton rad av Porsche. De var de ensamma bilarna som besparade pubilken en enda lång radda av tyska bilar som kämpade sins emellan. Oftast är publiken inte intresserad om det är en Porsche från Kremer, Joest, Fitzpatrick, Richard Lloyd, Obermaier, Brun Motorsport eller en Fabriksporsche som vinner. För publiken är de alla samma bil. Publiken vill hellre se en kamp mellan David och Goliat. Så Lancia hade den trevliga (men omöjliga) rollen att spela, och utan Lancia hade Grupp C troligtvis gått under redan sitt andra år.